För namnet igelkott finns olika förklaringar.
Den första leden, igel, är troligtvis en germansk form av det grekiska ordet för djuret εχίνος (echinos) eller kommer från det germanska ordet för spjutudd, īġ, som är nära besläktad med grekiskans aikhmé. Den senare leden, kott, betecknade egentligen ett rundat föremål och är även grunden till ordet katt (jämför med isländskans kǫttr).

På Gotland kallas den ”pinnsvein”, och i Värmland ”pinnasoa”. Igelkotten är Gotlands landskapsdjur.
Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur. Hos sinti och romer anses igelkotten vara ett lyckodjur. Udmurter betraktar däremot en död igelkott som ett tecken på annalkande död. I Nordtyskland har en uppfattning funnits, att en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.
I det medeltida Spanien användes kött av igelkott under fastetiden. Som försvar för att detta kött fick ätas angavs att igelkotten bara äter örter och rötter. Det ansågs i sammanhanget tydligen inte som en motsägelse att kött från nötkreatur och får var förbjudet, trots att de också lever av växtämnen.
I Sverige finns igelkotten i södra delen och upp till Dalarna samt utmed kusten upp till Norrbotten. Den finns även i resten av Europa. Igelkotten är starkt knuten till mänsklig bebyggelse, men finns även sparsamt i vissa lövskogar. Däremot finns den sällan i barrskogsområden och vid ren åkermark. Den trivs i trädgårdar och parker.

Skarabé är en egyptisk avbild av den heliga pillerbaggen. Skarabén är en symbol för liv och återfödelse. Den används som amulett eller sigill.

det färdiga skulpturala smycket här >