ring med igelkott för Ann-Jeanette, rl_a014

Ring med igelkott som skall vara stor och iögonfallande.

igelkott 
igelkott

 

egyptisk igelkott
egyptisk igelkott

 

Etymologi
För namnet finns olika förklaringar. Den första leden, igel, är troligtvis en germansk form av det grekiska ordet för djuret εχίνος (echinos) eller kommer från det germanska ordet för spjutudd, īġ, som är nära besläktad med grekiskans aikhmé.
Den senare leden, kott, betecknade egentligen ett rundat föremål och är även grunden till ordet katt (jämför med isländskans kǫttr).[37]
På Gotland kallas den ”pinnsvein”, och i Värmland ”pinnasoa”.

Sagor, folktro och som symbol
Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag. Särskild känd är sagan om haren och igelkotten från bröderna Grimms sagosamling, där en hare blir överlistad på grund av att han inte kan skilja mellan en igelkott av hankön och en igelkott av honkön.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur. Hos sinti och romer anses igelkotten vara ett lyckodjur. Udmurter betraktar däremot en död igelkott som ett tecken på annalkande död. I Nordtyskland har en uppfattning funnits, att en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.
Igelkotten är Gotlands landskapsdjur.

Användning inom folkmedicin
I Frankrike användes tidigare igelkottens taggar i kärlekstrolldom.
Aska av brända igelkottar har nyttjats för att motverka epilepsi, ödem, urininkontinens och olika hästsjukdomar. Det skedde även försök att hejda njur- och urinstenar med torkat igelkottsblod. Igelkottsfett var ett medel mot benbrott och öppna sår. En blandning av fett från igelkott och rödräv på en pinne skulle samla husets loppor på ett begränsat ställe. Igelkottens lever utnyttjades som medicin mot njursjukdomar och kramp.

Igelkott som mat
I flera regioner i Europa använder eller har man använt igelkottens kött som mat. I Centraleuropa påstås att sinti och romer äter igelkottkött. De inre organen avlägsnas, varefter ett skikt av fuktig lera fästs runt igelkotten som sedan steks över öppen eld. Efter att djuret blivit grillat tar man bort den torkade leran, som innehåller alla taggar.
Även andra folkslag har ätit igelkottar. På 400-talet stod djuret på matsedeln hos romarna och under 1400-talet ingick djuret i det engelska köket.
I det medeltida Spanien användes kött av igelkott under fastetiden. Som försvar för att detta kött fick ätas angavs att igelkotten bara äter örter och rötter. Det ansågs i sammanhanget tydligen inte som en motsägelse att kött från nötkreatur och får var förbjudet, trots att de också lever av växtämnen.

 

det färdiga skulpturala smycket här >