skavfräken

skavfräken

Nu använder jag ofta skavfräken för slutslipning av både silver och skiffer.

Vi har av några franska gäster på vårt boende här > lärt oss att vi har en ganska häftig växt hos oss, skavfräken (equisetum hyemale).
Equisetum är den enda överlevande släktet av en klass av primitiva kärlväxter som går tillbaka till mitten av devonperioden perioden
(350 + miljoner år sedan).

 

 

skavfräken

skavgräs planschSkavfräken har en ihålig och ogrenad stjälk, utom vid basen, där några grenar utgår, som ungefär liknar stjälken till form och storlek. Den är mörkgrön eller något blåaktig med vitaktiga, svartbandade slidor. Skavgräset förekommer över hela norra halvklotet, men inte allmänt, och växer i skogsbryn, på torra och magra ängar, på myrlänt mark o.s.v.

Arterna i detta släkte har i allmänhet mycket kiselsyra i
sitt örtstånd, och detta gäller i hög grad för skavfräken, vars stjälkar därigenom är mycket hårda och så sträva,
att de kan användas till skurning av kokkärl, polering av metall, trä, naglar m.m. Därför har denna art fått namnen "skavgräs", "skavrör", "skäfte", "skurgräs" o.s.v.
Tack vare detta har också stjälken nog fasthet att kunna övervintra, och detta är uttryckt i artnamnet hyemale från latinets hiemis - vinter.

Skavfräken användes i äldre tid som slipmedel i stället för sandpapper. Växten innehåller så mycket kisel att man nästan skaver sönder huden när man plockar den. Skavfräken har i stort sett använts som stålull förr, och är faktiskt ännu mer effektiv. En rostig järngryta,som ingen stålull i världen biter på, kan bli blankputsad av skavfräken. Även hantverkare som behövt slipa och putsa sina produkter har använt skavfräken i sitt arbete.